Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
24
TREDJE KAPITLET

med handen och såg nedåt gatan som om han upptäckt något intressant åt detta håll. Så tog han upp ett halmstrå och försökte balansera det på näsan med huvudet starkt tillbakaböjt, och då han under sina ansträngningar rörde sig av och an, kom han allt närmare och närmare blomman; slutligen stod hans bara fot på henne, hans böjliga tår slöto sig omkring henne, och han hoppade bort med sin skatt och försvann vid ett gathörn. Men endast för ett ögonblick — endast medan han stack blomman innanför sin jacka närmast till hjärtat eller möjligen närmast till magen, ty han var icke mycket hemmastadd i anatomien.

Under hela kvällsmåltiden var han så uppspelt, att tant Polly undrade »vad det gick åt pojken». Han fick bannor för att han kastat mull på Sid, men han tycktes icke alls lägga det på hjärtat. Han försökte snatta socker mitt framför hennes näsa och fick ett rapp på fingrarna för det. Han sade:

»Aldrig slår tant Sid, när han tar socker!»

»Ja, Sid plågar inte en människa så mycket som du. Du skulle beständigt ha fingrarna i sockerskålen, om jag inte såge upp med dig.»

Om en stund gick hon ut i köket, och Sid sträckte ut handen efter sockerskålen, men tappade taget och skålen föll i golvet och gick sönder. Tom var alldeles utom sig av förtjusning — så förtjust, att han till och med lade band på sin tunga och var tyst. Han föresatte sig att icke säga ett ord, ens då hans tant kom in, utan sitta alldeles stilla, tills hon frågade vem som hade gjort det; men då skulle han tala om det, och det skulle bli oerhört roligt att få se denne mammas gosse få sig en avbasning. När