Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
25
TREDJE KAPITLET

den gamla frun kom tillbaka och fick se den sönderslagna skålen, slungade hon blixtar av vrede över glasögonen. Han sade för sig själv: »Nu kommer det!» Och i ögonblicket därpå låg han och sprattlade på golvet. Den kraftiga handen lyftes för att slå till igen, men Tom ropade:

»Nej, låt bli! Vad slår tant mig för? Det var Sid, som slog sönder den.»

Tant Polly hejdade sig förvånad, och det syntes, att Tom väntade sig ett medlidsamt ord. Men när hon återfick sin tungas bruk, sade hon endast:

»Pah! du förtjänar det nog ändå, tänker jag. Du har nog gjort något annat pojkstreck, medan jag var ute.»

Men så förebrådde samvetet henne, och hon kände behov att säga något vänligt och kärleksfullt. Men hon fruktade, att detta skulle upptagas som en bekännelse att hon handlat orätt, och detta tillät icke disciplinen. Hon var därför tyst och skötte sina sysslor, men var icke nöjd med sig själv. Tom satt och tjurade i en vrå, och ju mer han tänkte på sina missöden, desto större föreföllo de honom. Han visste, att hans tant i sitt hjärta låg på knä för honom, och det var en dyster tillfredsställelse för honom att veta det, men han skulle icke räcka ut handen till försoning, och låtsa icke märka, om hon gjorde det. Han visste, att en kärleksfull blick då och då riktades mot honom genom ett töcken av tårar, men han ville icke låta henne se, att han visste det. Han arbetade sig in i en sådan känslostämning, att han måste svälja gång på gång — det var som om han ville kvävas och hans ögon fylldes med tårar, som trängde fram