En lång stund därefter — de kunde icke säga hur lång — sade Tom att de måste gå tyst och lyssna efter droppande vatten — de måste söka upp en källa. De funno snart en sådan, och Tom sade, att det var tid att vila igen. Båda voro förfärligt trötta, men ändå sade Becky, att hon kunde gå litet längre. Till hennes överraskning satte sig Tom däremot. Hon kunde icke förstå detta. De satte sig ned, och Tom fäste medels litet lera ljuset vid väggen mitt framför dem. Tankarna började snart sin verksamhet; ingen sade något på en stund, Becky bröt tystnaden:
»Tom, jag är så hungrig.»
Tom tog fram någonting ur fickan.
»Kommer du ihåg det här?» frågade han.
Becky nästan smålog.
»Det är vår bröllopstårta, Tom.»
»Ja — jag önskar den vore så stor som en tunna, för det är allt vi har.»
»Jag sparde den, då vi åt med de andra, för att vi skulle ha den till minne, Tom, liksom stora människor gör med sin bröllopstårta, men det här blir vår…»
Hon avslutade icke meningen. Tom delade kakan, och Becky åt med god aptit, varemot Tom endast knaprade litet på sin hälvt. Det fanns kallt vatten till överflöd att avsluta måltiden med. Om en stund föreslog Becky, att de skulle fortsätta sin vandring igen. Tom satt tyst en stund, men så sade han:
»Becky, kan du stå ut med, att jag talar om någonting för dig?»
Becky bleknade, men hon sade, att hon trodde sig kunna det.
