Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
122
TOM SAWYERS ÄVENTYR

»Jo, sir du, Becky, vi måste stanna här, där det finns vatten att dricka. Den här lilla biten är vårt sista ljus.»

Becky gav sina tårar och sin klagan fritt lopp. Tom gjorde vad han kunde för att trösta henne, men med liten verkan. Till sist sade Becky:

»Tom!»

»Ja, Becky!»

»Man kommer att sakna oss och leta efter oss.»

»Ja, visst! Det kommer man alldeles säkert att göra.»

»Kanske man håller på och letar efter oss nu, Tom?»

»Ja, det tror jag bestämt. Jag hoppas det.»

»När tror du, de saknade oss?»

»Då de kommo tillbaka till båten, gissar jag.»

»Men då var det väl mörkt, Tom. Tror du de kunde märka då, att vi inte voro med?»

»Jag vet inte. Men åtminstone skulle din mor sakna dig, så snart de kommo hem.»

Det förskrämda uttryck, som visade sig i Beckys ansikte, bragte Tom till besinning, och han insåg, att han hade begått en blunder. Becky skulle icke hava kommit hem den kvällen! Barnen blevo tysta och tankfulla. Ett nytt utbrott av sorg hos Becky visade Tom ögonblicket därefter, att hon hade erinrat sig detsamma som han — att söndagsmorgonen kunde vara till hälvten förliden, innan fru Thatcher upptäckte, att Becky icke var hos Harpers. Barnen fäste sina ögon på den lilla ljusstumpen och betraktade, huru den långsamt och utan förbarmande smälte ned, sågo till sist den halvtumslånga veken stå ensam, sågo den lilla lågan höja sig och