Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/284

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
124
TOM SAWYERS ÄVENTYR

»De äro där!» sade Tom; de komma! Kom, skynda dig, Becky — nu är all fara över!»

Fångarnes glädje var nästan överväldigande. De måste dock röra sig långsamt framåt, emedan gropar och fördjupningar förekommo ganska allmänt, och de måste akta sig för dem. Inom kort kommo de till en dylik fördjupning och måste stanna. Den kunde vara tre, den kunde vara hundra fot djup — det var åtminstone icke någon möjlighet att komma över den. Tom lade sig ned på magen och sträckte sig så långt nedåt han kunde, men kände ingen botten. De måste stanna där och vänta tills de sökande komme. De lyssnade; det var tydligt, att ropen nu ljödo på längre avstånd. Ännu en minut eller två, och de hade alldeles tystnat. O, så outsägligt förfärligt! Tom ropade, tills han blev hes, men det var av ingen nytta. Han sökte att intala Becky hopp, men en hel evighet av ängslig väntan förgick, och intet ljud hördes mer.

Barnen trevade sig tillbaka till källan. Tiden gick tröttande långsamt; de sovo en stund igen och vaknade hungriga och full av förtvivlan, Tom trodde, att det nu måste vara tisdag.

Nu föll honom en tanke in. Det fanns några sidogångar i närheten. Det vore bättre att utforska dessa än att i sysslolöshet bära tyngden av den långsamt skridande tiden. Han tog fram ur sin ficka ett snöre, varvid han haft sin drake fastgjord, band fast det vid ett klipputsprång, och han och Becky gåvo sig i väg, Tom i spetsen, nystande av snöret efter som de trevade sig fram. När de tillryggalagt tjugu steg, slutade gången med en brant fördjupning. Tom lade sig ned på knä och kände sig för