Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123
TRETTIOANDRA KAPITLET

sänka sig, höja sig och sänka sig, klättra uppför den tunna rökpelaren, stanna ett ögonblick på dess spets, och sedan — sedan rådde det becksvarta mörkrets fasor omkring dem.

Huru länge det sedan dröjde, innan Becky långsamt återfick medvetandet om, att hon satt och grät, omsluten av Toms armar, kunde ingendera av dem säga. Allt vad de visste var, att efter vad som tycktes dem en lång tidrymd båda vaknade upp från en medvetslös dvala och att deras elände åter började. Tom sade, att det torde vara söndag nu — kanske måndag. Han försökte förmå Becky att tala, men hennes sorg var allt för tryckande och allt hennes hopp borta. Tom sade, att de måste hava blivit saknade för länge sedan och att letandet efter dem sannolikt redan var i full gång. Han ville ropa, så kanske någon skulle komma. Han försökte det, men i mörkret ljöd det avlägsna ekot så vederstyggligt avskyvärt, att han icke gjorde om det.

Timmarna skredo långsamt framåt, och hungern började åter plåga våra fångar. En del av Toms hälvt av kakan var kvar; de delade och åto den, men de tyckte sig sedan vara hungrigare än förut. Den lilla matsmulan hade endast eggat deras aptit.

Om en stund sade Tom:

»Tst! Hörde du någonting?»

Båda höllo andan och lyssnade. Det hördes ett ljud som ett det svagaste rop på långt håll. Tom svarade genast, och ledande Becky vid handen gav han sig famlande i väg åt detta håll. Om en stund stannade han och lyssnade igen, och åter hördes ljudet, som det tycktes, nu något närmare.