blev korsfäst, då Vilhelm Erövraren skapade det brittiska väldet och då Colombus avseglade. Den faller nu, och den skall ännu falla, när alla dessa händelser hava sjunkit ned i historiens kvällsskuggor och traditionens skymning och slukats av glöm-skans svarta natt. Har allting ett ändamål och en uppgift? Har denna droppe tåligt fallit i fem tusen år för att vara till hands vid detta arma lilla människokryps behov, och har han ett nytt ändamål att fylla under de tio tusen år som stunda? Sak samma. Det är månget, månget år sedan den olycklige halvindianen urhålkade stenen för att uppfånga de dyrbara dropparna, men ännu i denna dag fäster turisten längst sin blick på denna sten med dess rörande historia och på det långsamt droppande vattnet, när han kommer för att betrakta undren i Mc Douglas' grotta. Indian-Joes bägare står främst på listan över grottans sevärdheter; icke ens »Alladdins palats» kan tävla med den.
Indian-Joe begrovs nära ingången till grottan, och folket strömmade dit i båtar och vagnar från alla gårdar och köpingar på sju mils omkrets: de förde med sig sina barn och allehanda matvaror och erkände att de vid hans jordande hade haft nästan lika stort nöje som de skulle haft, om han blivit hängd.
Denna begravning hejdade den ytterligare tillväxten av en svamp som visat stor livskraft — petitionen till guvernören om nåd för Indian-Joe. Petitionen hade fått ett mycket stort antal underskrifter; många möten hade ägt rum under tårar och vältalighet, och en kommitté av enfaldiga kvinnor hade tillsatts, vilka i sorgdräkt och under veklagan skulle bestorma guvernören och besvärja honom att
