Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
135
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET

vara en nåderik åsna och trampa sin plikt under fötterna. Det troddes, att Indian-Joe hade dödat fem av stadens invånare, men vad gjorde det? Om han hade varit satan själv, skulle ändå tillräckligt många svaga själar varit redo att klottra sitt namn under en nådeansökan och fälla en tår på den från sina ständigt försvagade och läkande tårekällor.

Morgonen efter begravningen tog Tom Huck med sig till ett avlägset ställe i och för ett viktigt samtal. Huck hade nu av walesaren och fru Douglas fått veta allt om Toms äventyr, men Tom sade, att han tänkte, att det ändå fanns en sak, som de icke hade berättat för honom, och det var just därom han ville tala med honom. Hucks ansikte antog en sorgsen min. Han sade:

»Jag vet, vad det är. Du gick in i nummer två och fann ingenting annat än brännvin där. Ingen har sagt mig, att det var du, men jag förstod, att det var du, så snart jag fick höra om brännvinet, och jag visste att du inte hade fått tag i pengarna, för då skulle du nog ha lagat att du kommit in till mig på ett eller annat sätt och sagt det för mig, om du också inte sa' ett knyst till någon annan. Det är alltid som om någonting skulle säga mig, att vi aldrig få tag i de där pluringarna.»

»Nej, Huck, jag hade aldrig skvallrat på den där värdshusvärden. Du vet ju, att ingen hade gjort något åt hans värdshus den lörda'n jag gav mig ut på utflykten. Kommer du inte ihåg, att du skulle vaka där den natten?»

»Jo visst! Åh, jag tycker det är ett år se'n. Det var just den natten, som jag följde efter Indian-Joe till änkan.»