mellan ögonlocken, då han blinkade, och runno ned och droppade från spetsen av hans näsa. Slutligen steg han upp och gick ut dyster och mörk. Han sökte ett ensligt ställe, som stod i harmoni med hans stämning. En timmerflotte i floden syntes honom inbjudande, och han satte sig på dess yttre kant och betraktade flodens enformiga yta och önskade, att han kunde få drunkna nu genast och utan att veta av det, utan att det skedde på det obehagliga sätt som naturen föreskriver.
Omkring klockan tio kom han in på den gata, varest hans okända tillbedda bodde; han stannade ett ögonblick; hans lyssnande öra förnam intet ljud; ett ljus kastade ett svagt sken på rullgardinen i ett fönster i andra våningen. Fanns kanske hans tillbedda där? Han klättrade över planket och smög sig varsamt mellan trädgårdssängarna, tills han kom under detta fönster; han stod länge och såg upp till det andäktigt; så lade han sig ned på marken, sträckte ut sig på ryggen med händerna hopknäppta över bröstet och hållande i sin stackars vissnade blomma. Så skulle han dö — ute i den kalla världen, utan skydd över sitt hemlösa huvud, utan att någon vänlig hand torkade dödsångestens kallsvett från hans panna. Och så skulle hon se honom, då hon i morgonens glada ljus blickade ut. Skulle hon väl fälla en tår på hans stackars döda kropp, skulle hon höja en liten suck över att se hans glada, unga liv så grymt förintat, så i förtid avklippt?
Fönstret öppnades — en pigas missljudande röst vanhelgade det högtidliga lugnet, och en ström av vatten genomdränkte martyrens kvarlevor!
