mun' — jag kan visa er det, om jag vill. Vänta bara en minut, ska' ni få si!»
Tom sprang ut genom dörren. De närvarande sågo på varandra med en min av förvåning och nyfikenhet och kastade frågande blickar på Huck, som dock satt moltyst.
»Sid, vad går det åt Tom?» sade tant Polly. »Han… ja, man kan då aldrig hålla ordning på, vad den pojken har för sig. Jag har aldrig…»
Tom kom in, knogande på sina två tunga påsar, och tant Polly avslutade icke sin mening. Tom tömde ut massan av gula mynt på bordet och sade:
»Si här! Vad sa' jag er? Hälften av det är Hucks, och hälften är mitt!»
Man kunde knappast draga andan vid denna syn. Alla stirrade, ingen sade något på en god stund, men så började man enhälligt begära en förklaring. Tom sade, att han kunde ge dem den, och han gjorde det. Hans berättelse var lång, men övermåttan spännande. Knappast någon enda avbröt honom, för att man icke skulle grumla njutningen av att åhöra hans ordflöde. Då han hade slutat, sade herr Jones:
»Jag tänkte, att jag hade en liten överraskning i beredskap åt herrskapet, men den är som ingenting nu. Det här har kommit den att krympa ihop till ingenting, det måste jag erkänna.»
Man räknade penningarna. Summan gick till något över tolv tusen dollars. Det var mer än någon enda av de närvarande hade sett på en gång förut, ehuru flera personer funnos där, vilkas egendom var ansenligt mycket mer värd än det.
