Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
154
TOM SAWYERS ÄVENTYR

lägger sig efter en ringklocka, hon stiger upp efter en ringklocka — allting är så förfärligt regelbundet, att en människa inte kan stå ut med det.»

»Ja, men alla människor gör så, Huck»

»Det bryr jag mig inte om. Jag är inte alla människor, och jag kan inte stå ut med det. Det är rysligt att vara så där bunden. Och det är för lätt att få sig en munsbit — maten smakar mig inte alls på det sättet. Jag måste be för att få gå och meta, jag måste be för att få gå och bada — fördöme mig, om jag inte måste be för att göra vad som helst. Och jag hade lärt mig tala så schangtilt, så det var inte alls något trevligt att tala. Jag måste gå upp på vindsrummet ibland och häva ur mig en liten stund var dag för att få smaken i munnen, för annars så skulle jag ha' dött. Frun ville inte låta mig röka, hon ville inte låta mig skrika, hon ville inte låta mig gäspa eller sträcka på mig eller klia mig, så någon såg det.» Och han tillade i en alldeles särskilt harmfull och förolämpad ton: »Och ta mig katten, bad hon inte hela tiden! Jag har aldrig sett en sån kvinna! Jag måste kila min väg, Tom, sannerligen måste jag det inte. Och dessutom börjar snart skolan igen, och då skulle jag ha varit tvungen gå i den. Nej, jag kunde inte stå ut med det, Tom. Vet du vad? — Att vara rik är inte vad det skriks ut för. Det är bara förtret och förtret och besvär och besvär, och man önskar hela tiden, att man vore död. Nu tycker jag om de här kläderna, och jag tycker om den här tunnan, och jag kommer aldrig att krypa ur dem mer. Jag skulle aldrig ha råkat så här illa ut, om det inte hade varit för de där pengarna. Därför, Tom, kan du gärna ta min andel av dem också