Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
155
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET

och ge mig en tiocentsslant ibland — men inte för ofta, för jag frågar inte för två styver efter en sak, om det inte är riktigt svårt att komma åt den — och då så ska' du gå och be att jag slipper ifrån frun.»

»Nej, men Huck, det förstår du väl att jag inte kan göra. Det vore inte hyggligt mot henne, och dessutom kommer du nog att tycka om allt det här, om du bara vill pröva på det en liten smula längre.»

»Tycka om det! Ja, lika mycket som jag skulle tycka om en het ugn, om jag sutte länge nog på den. Nej, Tom, jag vill inte bli rik, och jag vill inte bo i de där fördömda husena, som man bara vill kvävas i. Jag tycker om skogen och floden och tomfatena, och jag tänker inte lämna dem mera. Fy sjutton! — just som vi hade fått tag i bössor och en grotta och allt var i ordning för att bli rövare, skulle de här fördömda dumheterna komma och förstöra allt!»

Här såg Tom en utväg.

»Nej, hörru Huck, inte ska' det hindra mig från att bli rövare, att jag har blivit rik.»

»Inte? O, så livat! Men är det verkligen riktigt, riktigt sant, Tom?»

»Ja, så sant att jag sitter här. Men vi kan inte låta dig få komma in i bandet, om du inte är snygg och fin, förstår du väl.»

Hucks glädje dämpades.

»Kan ni inte låta mig få komma in, Tom? Lät ni mig inte vara sjörövare?»

»Jo, men det är någonting helt annat, det. En rövare är nå'nting mycket schangtilare än vad en sjörövare är — i allmänhet åtminstone. I de flesta länder äro de förfärligt förnäma herrar — hertigar och sådant.»