»Dem —»
»Ty dem — salige äro de i anden fattige, ty dem — hörer himmelriket till. Salige äro de bedrövade, ty de — de —»
»Sko —»
»Ty de — de —»
»S — k — o — l -»
»Ty de skol — Äsch! jag vet inte.»
»Skola!»
»Ja visst! Ty de skola — ty de skola — hm — skola bedrövas — hm — saligen äro de som skola — de som — hm — de som skola bedrövas, ty de skola — hm — skola. Varför kan du inte säga för mig, Mary? Vad skall du vara så kitslig för?»
»Kära Tom, inte är jag kitslig. Du måste väl lära dig läxan bättre. Om du lär dig den, skall jag ge dig något riktigt utmärkt. Visa nu, att du är en riktigt snäll gosse!»
»Vad är det, Mary? Säg mig vad det är!»
»Tänk inte på det nu; du vet, att när jag säger det är utmärkt, så är det utmärkt.»
»Ja, det har du rätt i, Mary. Nå, då skall jag hugga i ett tag igen.»
Och han »högg i igen». Och under det dubbla trycket av sin nyfikenhet och den vinkande gåvan gjorde han det med sådant eftertryck, att han hade en lysande framgång.
Mary gav honom en splitter ny Barlow-kniv, värd 50 öre, och han blev alldeles utom sig av förtjusning. Kniven bet väl icke på någonting, men han var ändå en »äkta» Barlow, och detta var något ofantligt storartat — ehuru det är och kanhända alltid kommer att förbliva en olöslig gåta, varifrån
