Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
35
FJÄRDE KAPITLET

hava ett tak av tenn. Den vördnad dessa tankar ingåvo, märktes på den uttrycksfulla tystnaden och de långa raderna av stirrande ögon. Detta var den store domaren Thatcher, broder till deras egen sakförare, Jeff Thatcher.

Herr Walters gjorde sig viktig, antog en beskäftig ämbetsmannamin, sprang av och an, utdelade befallningar, avsade domar, gav tillrättavisningar än här och än där, och överallt, varest han kunde finna en anledning. De unga lärarna och lärarinnorna visade sig även viktiga — lutande sig ömt över elever, som de nyss hade luggat, lyftande varnande finger åt odygdiga små gossar och kärleksfullt klappande de snälla. De små gossarna gjorde sig också till med en sådan iver, att papperstussar susade av och an och ljudet av gnabb hördes från alla håll. Och upp i allt detta satt den store mannen och lät med majestätisk domaremin sitt leende stråla över alla de närvarande och värmde sig själv i solen av sin egen storhet. Det var endast ett som fattades för att göra herr Walters' förtjusning fullständig, och det var ett tillfälle att få utdela ett bibelpremium och presentera ett underbarn. Åtskilliga av eleverna hade några gula kort, men ingen hade nog många — han hade gått omkring bland de förnämsta ljusen och frågat efter, men utan något resultat.

Men i detsamma, då allt hopp är ute, stiger Tom Sawyer fram med nio gula kort, nio röda kort och tio blåa och begär att få en bibel. Detta var en blixt från klar himmel. Walters hade icke väntat sig en ansökan från detta håll under de närmaste tio åren. Men det fanns ingen utväg att komma