Den sista tredjedelen av talet stördes genom att några av de odygdiga pojkarna åter började med sina upptåg och förströelser samt genom oroliga rörelser och viskningar, som spredo sig allt vidare omkring och till och med slogo sina böljor upp mot foten av så isolerade och orörliga klippor som Sid och Mary. Men alla dessa ljud upphörde plötsligt då herr Walters' röst tystnade, och slutet av talet mottogs med ett utbrott av stillatigande tacksamhet.
Viskningarna hade till stor del förorsakats av en tilldragelse, som var ganska sällsynt — inträdandet av åhörare: en storväxt medelålders herre med grått hår, samt en ståtlig dam, som utan tvivel var hans hustru. Damen ledde vid handen ett barn. Tom hade hela tiden varit full av oro, grämelse och samvetsförebråelser — han kunde icke möta Amy Lawrences ögon, han kunde icke uthärda hennes kärleksfulla blickar. Men när han såg denna lilla nykomling, stod hans hjärta på ögonblicket i eld och låga av sällhet. Han började genast av alla krafter göra sig viktig — han knuffade gossarna, ryckte dem i håret och gjorde grimaser, med ett ord, begagnade alla konster, som tycktes honom böra fängsla en flicka och vinna hennes bifall.
De nykomna fingo den förnämsta hedersplatsen, och så snart herr Walters' tal var slut, presenterade han dem för barnen. Den gråhårige herrn visade sig vara en utomordentlig personlighet, nämligen ingen mindre än ortens domare — den högst uppsatte man dessa barn någonsin hade skådat. Han var från Constantinople, som låg på tolv mils avstånd — han hade alltså rest och sett världen — dessa ögon hade vilat på domstolens hus, som sades
