Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
37
FJÄRDE KAPITLET

hennes tårar runno, och hon hatade alla människor och Tom mest av alla, tänkte hon.

Tom presenterades för domaren, men hans tunga var förlamad. Han kunde knappast andas, hans hjärta darrade, dels på grund av denne mans oerhörda höghet, men huvudsakligen därav, att han var hennes släkting. Hade det varit mörkt, skulle han velat falla ned och tillbedja honom. Domaren lade sin hand på Toms huvud och kallade honom en präktig liten karl och frågade vad han hette. Gossen stammade, drog djupt efter andan och fick fram ordet.

»Tom.»

»Åh nej, inte Tom, utan …»

»Thomas.»

»Så är det ja! Jag kunde väl tro, att det var längre. Det var mycket bra. Men du har också ett annat namn, tänker jag, och du säger mig nog det också, eller huru?»

»Tala om för herr domaren ditt tillnamn», sade Walters. »Och säg: 'Min herre'. Glöm inte att vara hövlig.»

»Thomas Sawyer, min herre.»

»Det var rätt, du är en snäll gosse, en präktig gosse, en präktig liten karla-karl! Tvåtusen verser är mycket, det. Men du kommer aldrig att ångra den möda du har haft för att lära dig dem. Ty kunskap är mera värt än allt annat i världen; det är den som gör människorna stora och goda; du skall själv en gång bli en stor man och en god man, Thomas. Och då kommer du att blicka tillbaka och säga: 'Det har jag att tacka den präktiga söndagsskolan i min barndom för; det har jag att tacka