min käre lärare för, som undervisade mig; det har jag att tacka den gode superintendenten för, som uppmuntrade mig och vakade över mig och gav mig en vacker bibel — en fin och präktig bibel, som jag alldeles ensam fick rå om; allt detta har kommit av att jag fick en god uppfostran.' Så kommer du att säga, Thomas, och då skall du icke vilja sälja dessa två tusen verser för något pris — ja, det gör du sannerligen icke. Och nu har du väl ingenting emot att låta mig och den här frun få höra något av vad du har lärt dig — nej, jag visste ju, att du vill det —, ty vi äro stolta över små gossar, som äro läraktiga. Nu vet du utan tvivel namnen på de tolv apostlarna. Vill du tala om för oss namnen på de två, som först kallades?»
Tom stod och ryckte på en knapp och såg alldeles handfallen ut, rodnade och sänkte ögonen. Herr Walters kände sitt mod sjunka. Han sade till sig själv: »Gossen kan inte svara på den enklaste fråga — varför skulle domaren fråga just honom?» Men han kände sig nödsakad att yttra något och sade: »Svara herr domaren — var icke rädd.»
Tom stod ännu och hängde huvudet.
»För mig säger du det nog», sade frun. »Namnen på de två första apostlarna voro …?»
»David och Goliat!»
Låtom oss draga medlidandets slöja över vad som nu följde!
