han bad för kyrkan och för kyrkans små barn, för de andra kyrkorna i staden, för staden själv, för provinsen, för staten, för statens ämbetsmän, för Förenta Staterna, för kyrkorna i Förenta Staterna, för kongressen, för presidenten, för regeringens medlemmar och ämbetsmän, för stackars sjömän, som kastas omkring på stormiga hav, för de förtryckta miljoner, som sucka under de europeiska monarkiernas och den österländska despotismens häl, för dem, som hava ljuset och det goda budskapet och dock icke hava ögon att se med eller öron att höra med, för hedningarna på oceanens avlägsna öar, och han slöt med att bedja, att de ord, han stod i begrepp att tala, måtte finna nåd och välbehag och bliva som en säd, sådd på fruktbar jord, givande i sinom tid en tacknämlig och god skörd. Amen.
Det hördes ett prasslande av kläder, och den stående församlingen satte sig. Den gosse, vilkens historia omtalas i denna bok, var icke förtjust i bönen, han blott fördrog den, om han ens gjorde det. Han var idel oro; han höll omedvetet räkning på bönens olika delar — icke för att han lyssnade, men han kände av gammalt grundtemat och prästens sedvanliga marschruta — och när någon obetydlig nyhet interfolierades, upptäckte hans öra det, och hela hans natur reste sig däremot; han ansåg det oskickligt och nedrigt att göra några tillägg. Mitt under bönen hade en fluga slagit sig ned på baksidan av bänken framför honom och irriterade honom genom att lugnt sitta och gnugga sina framben och omfamna huvudet med benen och polera det så kraftigt, att det nästan tycktes hota att skiljas från kroppen, och den trådsmala halsen blev synlig; hon
