de översta ordet, och därpå dök han med ens ned som från en trampolin.
Skall blomsterprydd och utan sorg min väg till him
När andra genom mödor, kval och marter vand
Han ansågs som en utomordentligt framstående talare. På bönemöten uppmanades han alltid att deklamera poesi, och när han fyllt sitt värv, brukade damerna lyfta upp sina händer och låta dem falla hjälplöst ned på knäet, välva ögonen och skaka på huvudet som om de ville säga: »ord kunna icke uttrycka det; det är för vackert, allt för vackert för denna dödliga jord.»
Sedan psalmen hade sjungits, förvandlade pastor Sprague sig själv till en annonstavla och läste upp tillkännagivanden om möten och sammankomster och allt möjligt, tills det tycktes som om listan skulle räcka till yttersta domen — ett besynnerligt bruk, som ännu hålles vid makt i Amerika, även i städerna, ännu i denna på tidningar så rika tid. Ju mindre det finnes, som kan anföras till försvar för ett gammalt bruk, desto svårare är det ofta att bliva det kvitt.
Nu framsade pastorn en bön; det var en god, varmhjärtad bön, som gick in i en mängd detaljer;
