möjliga sätt du kan få tag i för att komma mitt gamla hjärta att brista för dina fuffens.»
Tandutdragningsapparaten var nu i ordning. Den gamla frun gjorde fast den ena ändan av silkestråden vid Toms tand med en rännsnara och band den andra ändan vid sängstolpen. Därpå fattade hon eldbranden och stack den hastigt nästan in på näsan å gossen. Tanden hängde nu och dinglade vid sängstolpen.
Men varje prövning har sin belöning. När Tom efter frukosten slank av till skolan, var han ett föremål för alla gossars avund, som han mötte, emedan tomrummet i överkäken satte honom i stånd att spotta på ett nytt och utomordentligt stiligt sätt. Han hade omkring sig ett helt följe av gossar, som voro intresserade av denna nya märkvärdighet, och en som hade skurit sig i fingret och förut hade ådragit sig allas uppmärksamhet, fann sig nu själv plötsligt utan en enda anhängare och i förlust av all sin ära. Hans hjärta var tungt, och han sade med ett förakt, som han icke kände, att det icke var någon konst att spotta som Tom Sawyer, men en annan gosse sade: »Sura rönnbär!» Och han gick in väg, en fallen hjälte.
Kort efteråt sammanträffade Tom med parian bland stadens ungdom, Huckleberry Finn, son till stadens värste drinkare. Huckleberry var fruktad av alla mödrar i staden, emedan han var lat och laglös och simpel och dålig, och emedan alla barn högt beundrade honom så och voro så förtjusta i hans förbjudna sällskap och önskade, att de vågade vara lika honom. Tom var lik de övriga av de aktningsvärda gossarna däri, att han avundades Huckleberry
