Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
56
TOM SAWYERS ÄVENTYR

fick han se, att hon höll på att förhäxa honom, och så tog han upp en sten, och om hon inte hade hukat sig ned, hade han hittat henne. Och vet du, att samma natt rullade han ned från ett skjultak, där han låg full, och bröt armen av sig.»

»Usch, det var rysligt! Men huru visste han, att hon förhäxa' honom?»

»Åh, det ser gubben så lätt, så! Han säger, att om de se på en riktigt stadigt, håller dom på att förhäxa en, särskilt om de mumla, för om de mumla, läsa de Herrens bön baklänges.»

»När ska' du försöka med katten, Huck?»

»I natt. Jag gissar, att dom kommer att ta gubben Williams i natt.»

»Men han begravdes i lördags, Huck! Kom dom inte och tog honom i lördags natt?»

»Hur du pratar! Hur kunde de ha någon makt före midnatt? Och då blev det ju söndag. Och gastarna ä' inte ute på söndagarna, som du vet.»

»Det tänkte jag inte på. Men så är det. Kan jag inte få följa med dig?»

»Visst får du det — bara du inte ä' rädd.»

»Rädd! Pyttsan! Du jamar väl, som vanligt?»

»Ja, och jama du tillbaka, om du kommer åt. Sista gången lät du mig stå och jama tills gubben Hays börja' på att kasta stenar på mig och sa': 'Bannade katt!' Och då kasta' jag ut fönstret hos'en med en tegelsten — men du skvallrar väl inte på mig?»

»Inte då! Jag kunde inte jama den kvällen, för tant var över mig med ett. Men den här gången ska' jag jama. Vad är det där, Huck?»

»Äh! det ä' bara en fästing.»

»Var har du fått tag i den?»