»Har du? Hur bar du dig åt?»
»Man tar och klyver bönan och skär i vårtan, så att hon blöder, och så strycker du blod på ena hälften av bönan, och tar och gräver ner henne vid midnatt vid ett vägskäl, då det inte är månljust, och så bränner man opp andra hälften. Ser du, den där biten, som har blodet på sig, drar och drar och försöker få den andra biten till sig, och det hjälper blodet att dra vårtan, och ett tu, tre är hon borta.»
»Ja, det är riktigt, Huck …! Fastän det är då bättre att du säger, när du gräver ned bönan: 'Ned med bönan, bort med vårtan, kom ej mer och plåga mig!' Så är det Joe Harper gör, och han har varit nästan ända till Coonville och nästan över allt. Men säg mig, hur botar du den med döda kattor?»
»Jo, man tar katten och går med henne på kyrkogården en stund före midnatt, där någon dålig människa har blivit begravd; och när klockan slår tolv, kommer det en gast, eller kanske två eller tre, men man kan inte se dem, utan man hör bara liksom det blåste, eller kanske man hör att dom talar, och när de ta och bära bort den stackarn, kastar man katten efter dem och säger: 'gasten följer liket, katten följer gasten, vårtan följer katten, jag är fri från er!' Det tar bort vad vårta som helst.»
»Ja, det låter bra. Har du nå'nsin försökt det, Huck ?»
»Nej, men Hopkins käring talte om'et för mig.»
»Då är det väl riktigt, då, för man säger, att hon är en häxa.»
»Säger! Nej, Tom, jag vet att hon är det. Hon förhäxade farsgubben; det har han sagt själv med sin egen mun. Han kom och gick en dag, och så
