Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
58
TOM SAWYERS ÄVENTYR

av det enformiga surret från de läsande barnen. Avbrottet väckte upp honom:

»Thomas Sawyer!»

Tom visste, att det betydde något obehagligt när hans namn uppropades i dess hela längd.

»Ja, herr magister!»

»Kom upp hit ! Varför kommer du sent nu igen, som vanligt?»

Tom stod i begrepp att tag sin tillflykt till en lögn, men i detsamma såg han två långa gula hårflätor hänga ned för en rygg, som han med kärlekens elektriska sympati kände igen, och vid denna gestalt fanns den enda lediga platsen på flicksidan i skolrummet. Ögonblickligen svarade han:

»Jag stannade för att tala med Huckleberry Finn.»

Lärarens hjärta stannade, och han stirrade häpen omkring sig. De läsandes sorl upphörde; barnen undrade om den dumdristige pojken hade alldeles förlorat förståndet. Läraren sade:

»Du … du … vad gjorde du?»

»Stannade för att tala med Huckleberry Finn.»

Man kunde icke misstyda hans ord.

»Thomas Sawyer! Detta är den mest häpnadsväckande bekännelse, som jag någonsin har hört. Färlan räcker icke till för denna förseelse; tag av dig jackan.»

Lärarens arm arbetade, tills den blev uttröttad och risknippan ansenligt hade förminskats. Därpå följde befallningen:

»Nu går du och sätter dig hos flickorna! Och låt detta bliva dig en varning.»

Det fnitter, som hördes över hela rummet, tycktes