göra Tom något häpen, men i själva verket härrörde detta resultat snarare av hans skygga tillbedjan av hans okända gudom och det oerhörda nöje, som bereddes honom av hans utomordentliga tur.
Han satte sig ned på ändan av träbänken, men flickan makade sig bort från honom med en knyck på huvudet. Knuffningar och vinkar och viskningar korsade rummet, men Tom satt stilla med armarna lagda på det långa, låga bordet framför honom och tycktes fördjupad i sin bok. Småningom vände sig uppmärksamheten från honom, och den sövande luften fylldes ännu en gång av det vanliga sorlet. Efter en stund började gossen kasta förstulna blickar på flickan. Hon märkte det, gav honom en sur min och vände nacken mot honom för en minut ungefär. Då hon försiktigt vände på huvudet igen, låg en persika framför henne. Hon sköt häftigt undan den, Tom lade den sakta tillbaka, hon sköt undan den igen, men med mindre häftighet. Tom lade den tålmodigt tillbaka på sin plats, och hon lät den ligga kvar. Tom klottrade på sin griffeltavla: »var snäll och ta den — jag har flera.» Flickan sneglade på orden, men gjorde icke någon min av att följa uppmaningen. Nu började Tom att rita något på griffeltaflan, döljande sitt verk med vänstra handen. För en stund nedlät sig icke flickan att lägga märke till det, men hennes nyfikenhet började snart att visa sig genom knappast märkbara tecken. Tom fortfor att rita, skenbart okunnig därom. Flickan gjorde ett halvt eftergivande att få se, men Tom förrådde icke, att han såg det. Slutligen gav hon efter och viskade tveksamt:
»Låt mig se det.»
