Tom avtäckte delvis en förfärlig karrikatyr av ett hus med två gavlar och en korkskruvliknande rökpelare, som uppsteg från skorstenen. Flickan började bliva intresserad för hans mästerverk och glömde allting annat. Då det var färdigt, betraktad hon det ett ögonblick och viskade:
»Det är vackert — rita en karl.»
Artisten uppställde framför huset en man, som liknade en hissbock. Han skulle hava kunnat kliva över huset, men flickan var icke över sig kritisk, hon var belåten med vidundret och viskade:
»Han är riktigt vacker — rita, att jag kommer och går också.»
Tom ritade ett timglas, men en fullmåne på, och lemmar som halmstrån, och försåg de vitt utspärrade fingrarna med ett vidunderligt stort parasoll. Flickan sade:
»O, vad det är stiligt — jag önskar jag kunde rita.»
»Det är lätt», viskade Tom. »Jag ska' lära dig.»
»O, vill du? När?»
»I middag. Går du hem och äter middag?»
»Jag stannar, om du vill.»
»Gott — det är avgjort. Vad heter du?»
»Becky Thatcher. Vad heter du? O, jag vet, du heter Thomas Sawyer.»
»Så heter jag när jag får stryk. Jag heter Tom då jag är snäll. Kalla mig Tom. Vill du det?»
»Ja!»
Nu började Tom klottra något på griffeltavlan, gömmande undan orden för flickan. Men nu var hon icke ovillig, utan bad att få se. Tom sade:
