VII.
Ju ivrigare Tom försökte fästa sin uppmärksamhet vid boken, desto mer vandrade hans tankar omkring, så att han slutade med en suck och en gäspning. Det föreföll honom, som om middagsvilan aldrig ville komma. Luften var oerhört tung; icke en fläkt rörde sig. Det var den mest sömngivande av alla sömngivande dagar. Det nedtyngande mumlet från tjugufem läsande barn lade sig över sinnet likt den förtrollning, som ligger i surret från bin. Lång borta i det strålande solskenet lyfte Cardiff Hill sina mjuka, grönskande sidor genom en dallrande slöja av värme, som genom avståndet skiftade i purpur.
En och annan fågel svävade på trötta vingar högt upp i luften; ingen annan levande varelse var synlig utom några kor, och de lågo och sovo.
Toms hjärta trånade efter att bli fri eller eljes få fatt på något roligt att göra för att få den tråkiga tiden att gå. Händerna genomsökte alla hans fickor, och hans ansikte glimmade till av en stråle av tacksamhet, som var en bön, ehuru han icke visste det. Så kom knallhattsdosan förstulet fram. Han
