Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
64
TOM SAWYERS ÄVENTYR

befriade fästingen ur hans fängelse och satte honom på det långa, horisontela bordet. Även det lilla djuret strålade antagligen av tacksamhet, som närmade sig till en bön i detta ögonblick, men det var att glädja sig i förtid, ty när han tacksam började gno i väg, vände Tom honom åt sidan med en knappnål och förmådde honom att taga en ny riktning.

Toms bäste vän satt näst intill honom lika pinad och plågad, som Tom hade varit, men nu var han inom ett ögonblick på det livligaste intresserad av denna förströelse. Denne väns namn var Joe Harper. De två gossarna voro svurna vänner hela veckan och förbittrade fiender på lördagarna. Joe tog fram en knappnål från sitt rockuppslag och började hjälpa till att exercera fången. Leken blev genast än mera roande. Snart sade Tom, att de voro i vägen för varandra, och att ingendera fick skörda nöjet av fästingen i dess fullaste mått. Han lade därför Joes griffeltavla på bordet och drog ett streck mitt över densamma, uppifrån och ned.

»Si så», sade han, »så länge han är på din sida, får du peta på den, och jag skall låta bli'n, men om du låter honom gå över på min sida, så skall du låta honom vara i fred, så länge som jag kan hindra honom från att gå över strecket.»

»Det är bra, gå på bara — sätt'en i gång!»

Fästingen avvek inom kort från Tom och passerade ekvatorn. Joe jagade honom en stund, och sedan kom den undan och gick över igen. Ombytet av operationsfält repeterades ofta. Medan den ene gossen med odelat intresse plågade fästingen, såg den andre på med lika starkt intresse, och de två huvudena voro böjda tillhopa över griffeltavlan och de