Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
65
SJUNDE KAPITLET

två själarna främmande för allt annat. Till sist tyckes lyckan gynna Joe och dröja hos honom. Fästingen prövade än den ena, än den andra vägen och blev lika ivrig och orolig som gossarna själva, men gång på gång, just som segern vinkade honom så att säga, och det ryckte i Toms fingrar för att få börja på nytt, gav Joes nål fästingen en ny riktning och behöll sitt rov. Till sist kunde Tom icke uthärda längre, frestelsen blev för stark. Han räckte därför ut handen och hjälpte till med sin nål. Joe blev ögonblickligen arg och sade:

»Låt bli, Tom.»

»Äh, jag vill bara pigga opp'en en liten smula, Joe!»

»Nej, det är inte ärligt spel; låt bli, säger jag.»

»Äsch, ja ska' inte peta'n så mycke'.»

»Låt bli, säger jag!»

»Det gör jag inte!»

»Jo, du skall — han är på min sida om strecket.»

»Hör du, Joe, vem är det som äger fästingen?»

»Det angår mig inte, vem som äger honom — han är på min sida om strecket; du får inte röra honom.»

»Jo, du kan slå dig i backen på, att jag gör det. Det är min fästing och ta mig katten gör jag inte med den vad jag vill, om jag också skulle dö!»

Ett kraftigt slag föll ned på Toms axel och ett dito på Joes. Och under bortåt två minuter fortfor dammet att flyga från de två jackorna och hela skolan att ha roligt åt det. Gossarna hade varit allt för mycket upptagna för att märka den tystnad, som lagt sig över hela skolan en stund förut, då läraren kom gående på tå över golvet. Han hade suttit och

5FTom Sawyers äventyr I.