Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
68
TOM SAWYERS ÄVENTYR

»Nej, inte nu — men i morgon.»

»Nej, snälla Becky, nu. Jag ska' viska det. Jag ska' viska det så tyst, så tyst.»

Becky tvekade, Tom tog hennes tystnad för samtycke och slog armen omkring hennes liv och viskade orden knappast hörbart med munnen tätt invid hennes öra. Och så tillade han:

»Viska det till mig du nu — alldeles detsamma.»

Hon gjorde motstånd en stund, men så sade hon:

»Vänd bort ansiktet då, så du inte kan se mig, så ska' jag göra det.»

»Men du får inte tala om det för någon enda — säg, Tom? Nej, det gör du väl inte — säg?»

»Nej, minsann, minsann jag gör det. Nu, Becky!»

Han vände bort ansiktet, hon lutade sig blygt mot honom, tills hennes andedräkt fläktade i hans lockar, och viskade:

»Jag — älskar — dig.»

Därpå sprang hon upp och ilade runt, runt omkring bord och bänkar med Tom efter sig och tog till sist sin tillflykt till ett hörn med sitt lilla vita förkläde för ansiktet. Tom slog armen omkring hennes hals och bad:

»Nu, Beck, är allting färdigt — allt utom kyssen. Var inte rädd för den — det är rakt ingenting. Snälla, rara Becky!»

Och han ryckte på förklädet och händerna.

Efter hand gav hon vika och lät sina händer falla; hennes ansikte, glödande av striden, visade sig och räcktes fram. Tom kysste de röda läpparna och sade:

»Nu är det gjort, Becky. Och nu förstår du, får du aldrig någonsin älska någon annan än mig, och