VIII.
Tom strövade av och an på gångstigarna, tills han var fullt ur vägen för de hemvändande skolbarnen, och föll då in i en vresig lunk. Han gick två eller tre gånger över en liten bäck på grund av en ungdomlig föreställning, att man gäckade varje förföljelse, om man gick över vatten. En halv timme senare försvann han bakom änkefru Douglas' hus på toppen av Cardiff Hill, och skolhuset var knappast synligt långt borta i dalen nedanför honom. Han kom in i en tät skog, letade sin spårlösa väg fram till dess mitt och satte sig ned på en mossbevuxen fläck under en lummig ek. Icke ens en fläkt rörde sig; middagssolens kvävande hetta hade till och med kommit fåglarnes sånger att tystna; hela naturen låg i en förtrollning, som icke avbröts av något annat ljud än då och då det avlägsna pickandet av en hackspett, och detta tycktes göra den rådande tystnaden och känslan av ensamhet ännu mera djup. Toms själ var överfull av melankoli; hans känslor stodo i en lycklig överensstämmelse med omgivningarna. Han satt länge grubblande med armbågarna stödda mot knäna och hakan i händerna. Han
