Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
70
TOM SAWYERS ÄVENTYR

orätt. Det kostade på att taga första steget, men han stålsatte sig själv och gick in. Hon stod ännu i vrån och snyftade med ansiktet vänt mot väggen. Toms samvete slog honom. Han gick bort till henne och stod stilla en stund utan att rätt veta, vad han skulle taga sig till. Men så sade han tveksamt:

»Becky, jag … jag bryr mig inte om någon annan än dig.»

Intet svar — bara snyftningar.

»Becky!» i bevekande ton.

»Becky, vill du inte säga ett enda ord?»

Flera snyftningar.

Tom tog fram sin förnämsta skatt, en mässingsknapp av en eldgaffel, och höll den framför henne, så att hon skulle se den, och sade:

»Snälla Becky, vill du inte ha den här?»

Hon slog till den, så att den föll ned på golvet. Då vandrade Tom ut ur skolhuset och över kullarne och långt bort för att den dagen icke mer återvända till skolan. Efter en stund började Becky hysa misstankar. Hon sprang till dörren; han syntes icke till; hon skyndade bort till lekplanen; han fanns icke där. Då ropade hon:

»Tom! kom tillbaka, Tom!»

Hon lyssnade ivrigt, men det kom intet svar. Hon hade icke något annat sällskap än tystnad och ensamhet. Så satte hon sig ned och grät igen under starka självförebråelser, och snart började barnen på att samlas åter, och hon måste dölja sin sorg och stilla sitt brustna hjärta och taga på sig korset av en lång, tråkig, pinsam eftermiddag, utan att äga någon bland alla dessa främmande barn, åt vilken hon kunde anförtro sina bekymmer.