Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
73
ÅTTONDE KAPITLET

västern, och långt in i framtiden komma tillbaka som stor hövding med prunkande fjädrar och hisklig tatuering och komma en sömnig sommarmorgon instörtande i söndagsskolan med ett hårresande krigstjut, tändande i alla sina kamraters ögon en outsläcklig avundsglöd. Men nej, det fanns något ännu mera storartat än detta. Han skulle bliva sjörövare. Där hade han det! Nu låg hans framtid klar framför honom, strålande i ofattlig glans. Huru skulle icke hans namn fylla hela världen och komma hela världen att rysa! Huru härligt att plöja de dansande vågorna på sin långa, låga, svarta snabbseglare »Stormens Ande» med sin skräckinjagande flagga svajande från förtoppen! Och när hans rykte stod på sin höjdpunkt, skulle han plötsligt dyka upp i den gamla staden och komma in i kyrkan alldeles brun och väderbiten, klädd i svart sammetsjacka och ridbyxor, stora sjöstövlar och eldröd gördel, bältet fullsatt med kavalleripistoler, den av blod rostiga sabeln vid sidan, slokhatt med svajande plymer, den svarta flaggan utvecklad med dödskallen och de korslagda benen på den, och då med outsäglig förtjusning få höra viskas: »Det är Tom Sawyer, sjörövaren! Den spanska Armadans blodige hämnare!»

Ja, det var avgjort; hans levnadsbana var utstakad. Han skulle rymma och kasta sig in på den. Han skulle begiva sig i väg redan nästa morgon. Därför måste han redan nu börja att göra sig i ordning. Han skulle samla ihop sina skatter. Han gick till en murken trädstam i närheten och började att gräva under dess ena ända med sin Barlow-kniv. Snart stötte han på trä, som gav ifrån sig ett ihåligt