ljud. Han stack in handen och framsade högtidligt följande besvärjelse:
Latmask, latmask, säg mig vad jag veta vill,
Latmask, latmask, säg mig vad jag veta vill!
Därpå skrapade han undan jorden och bragte i dagen en furubräda. Han tog upp den och under den visade sig en liten nätt skattkammare, vars botten och sidor utgjordes av takspånor. I den låg en marmorkula. Toms förvåning var gränslös! Han kliade sig i huvudet med en häpen min och sade:
»Det var det märkvärdigaste jag har sett!»
Därpå stötte han föraktfullt undan marmorkulan och stod en stund begrundande. Förhållandet var, att hans tro, som han och hans kamrater alltid hade ansett osviklig, här hade gäckat honom. Om man grävde ned en marmorkula under vissa nödiga besvärjelser och lät den ligga i fjorton dagar och sedan grävde upp den med den besvärjelseformel han nyss begagnat, skulle man finna, att alla de marmorkulor, man någonsin hade förlorat under tiden, hade av sig själva samlats där, huru vitt kringspridda de än hade varit. Men nu hade detta faktiskt och alldeles oemotsägligt misslyckats. Toms hela trosbyggnad var skakad ända ned till grundvalarne. Han hade många gånger hört, att detta hade lyckats, men aldrig förut, att det hade misslyckts. Det föll honom icke in, att han själv hade försökt det åtskilliga gånger förut, men aldrig sedan kunnat finna gömstället. Han funderade på saken en stund och kom till sist till den slutsatsen, att en häxa hade
