Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
75
ÅTTONDE KAPITLET

blandat sig i och gjort besvärjelsen om intet. Han beslöt att taga reda på, huru härmed förhöll sig, varför han gick omkring och sökte, tills han fann en sandfläck med en liten trattformig fördjupning. Han lade sig framstupa, höll munnen tätt intill fördjupningen och ropade:

Latmask, latmask, säg mig vad jag veta vill,
Latmask, latmask, säg mig vad jag veta vill!

Sanden började röra på sig, och snart visade sig liten svart insekt för ett ögonblick, men han blev skrämd och försvann genast igen.

»Han törs inte tala om 'et! Då var det en häxa, som gjorde det. Jag kunde just förstå det.»

Han kände väl till, huru fåfängt det var att strida mot häxor och gav därför modfälld vika. Men så kom han att tänka på, att han så gärna kunde taga reda på den marmorkula han nyss kastat bort, och därför började han att tålmodigt söka efter henne. Men han kunde icke finna henne. Nu gick han tillbaka till sin skattkammare och ställde sig i precis samma ställning, vari han stått, då han kastade bort marmorkulan; därpå tog han upp en annan marmorkula ur fickan och kastade den åt samma håll, sägande:

»Broder, gå och sök din broder!»

Han gav akt på varest hon föll och gick dit och letade. Men hon måtte hava rullat för kort eller för långt, varför han gjorde om det två gånger. Sista försöket lyckades; de två marmorkulorna lågo på mindre än två fots avstånd från varandra.