IX.
Klockan halv tio den kvällen skickades Tom och Sid i säng som vanligt. De läste sina böner, och Sid hade snart somnat. Tom låg vaken och väntade otåligt. Då han tyckte, att det snart måtte vara nära dager, hörde han klockan slå tio! Det var så, att han kunde bli förtvivlad. Han skulle hava kastat sig av och an och fäktat med armarna, som hans nerver fordrade, men han var rädd att väcka Sid. Han låg därför stilla och stirrade ut i mörkret. Allting var så hemskt tyst. Småningom började små, knappast märkbara ljud att tränga fram ur tystheten. En klockas pickande blev allt mer hörbart; det knäppte hemlighetsfullt i det gamla timret; stjärnorna tindrade svagt — tydligen voro andarne i farten. En dov snarkning hördes i jämn takt från Tant Pollys rum. Och nu började den tröttande sången från en syrsa, intet människosnille kunde utransaka varifrån. Därnäst kom det spöklika pickandet av ett dödsur i väggen nära Toms huvud och kom honom att rysa — det betydde, att någons dagar voro räknade. Så höjde på avstånd en hund sitt tjut i natten och besvarades av ett svagare tjut på längre håll. Tom
