Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
80
TOM SAWYERS ÄVENTYR

var i en dödlig ångest. Till sist blev han övertygad om, att tiden hade upphört och evigheten begynt. Han började mot sin vilja att dåsa till; klockan slog elva, men han hörde det icke. Och så kom det mitt uppe i hans halvvakna drömmar en katts mest melankoliska jamande. Öppnandet av en grannes fönster oroade honom. Ropet: »Tig, din rackare», och ljudet av en tombutelj som krossades mot baksidan av tants vedbod, väckte honom fullständigt, och en enda minut senare var han klädd och ut igenom fönstret och kröp på alla fyra längs taket av flygelbyggnaden. Han jamade försiktigt en eller två gånger, under det han kröp, därpå hoppade han på taket av vedboden och därifrån ned på marken. Huckleberry Finn var där med sin döda katt. De båda gossarna avlägsnade sig och försvunno i mörkret. Inom en halv timme vadade de genom det tjocka gräset på kyrkogården.

Det var en kyrkogård av det i västern gammalmodiga slaget. Den låg på en kulle omkring en och en halv mil från staden. Runt omkring den fanns ett halvt förfallet brädplank, som på sina ställen lutade inåt och på alla andra ställen utåt och ingenstädes stod upprätt. Hela begravningsplatsen var övervuxen av gräs och örter. Alla de gamla gravarna voro insjunkna. Där fanns icke en enda gravsten, men över gravarna stodo i övre ändan avrundade, maskätna namnbräden, lutande sig för att finna stöd, men utan att finna något. »Helgad åt minnet av den och den» hade en gång stått målat på dem, men kunde icke längre läsas på de flesta av dem, även om det hade varit ljust.

En svag vind gick klagande genom träden, och