Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


X.

De två gossarna fortsatte, utan att stanna, sin flykt mot staden, mållösa av fasa. Då och då kastade de en blick av rädsla tillbaka, som om de fruktade, att någon förföljde dem. Var enda trästubbe, som stack upp på deras väg, föreföll dem som en människa och en fiende och kom dem att hålla andan; och när de kommo springande förbi några kojor, som lågo utanför staden, och några vaksamma gårdvarar började skälla, var det som om de fått vingar under fötterna.

»Om vi bara kunde komma till det gamla garveriet innan vi stupa!» viskade Tom, pressande fram orden mellan flämtningarna. »Jag står inte ut mycket längre.»

Huckleberrys hastiga andetag voro hans enda svar, och gossarna fäste blicken på målet för sitt hopp och ansträngde sig av alla krafter för att nå det. Det kom alltjämt närmare, och till sist störtade de sida vid sida genom dörren och föllo ned tacksamma och utmattade i det skyddande mörkret därinne. Småningom stannade pulsens häftiga slag, och Tom viskade: