Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
87
NIONDE KAPITLET

det, Joe?» Och den stackars syndaren föll på knä framför den känslolöse mördaren och knäppte ihop händerna bedjande.

»Nej, du har alltid varit rejäl och hederlig mot mig, Muff Potter, och jag skall inte förråda dig, det har du mitt ord på.»

»O, Joe, vad du är för en karl ändå! Det skall jag välsigna dig för så länge jag lever.» Och Potter började gråta.

»Åh, strunt, nu ha vi haft nog av det här. Det är inte tid att lipa nu. Gå den där vägen du, så går jag den här, och rör på bena och lämna inte nå't spår efter dig.»

Potter gav sig i väg i en lunk, men ökade snart takten till språngmarsch. Halvindianen stod och såg efter honom. Han mumlade:

»Om han är så yr i skallen av nypet och så full, som han ser ut att vara, kommer han inte att tänka på kniven förr än han kommit så långt, att han är rädd för att gå tillbaka ensam efter den till ett sån't här ställe — den harkranken!»

Två eller tre minuter senare såg ingen annan än månen den mördade mannen, det med lakanet övertäckta liket, den tomma likkistan och den öppna graven. En djup tystnad rådde åter på kyrkogården.