I sinom tid lyckades Tom efter några klämningar att teckna sina initialer, varvid han begagnade spetsen av lillfingret som penna. Därpå visade han Huckleberry huru denne skulle göra ett H. och ett F., och eden var färdig. De grävde ned spånet tätt intill väggen under många hemska ceremonier och besvärjelser, och de fjättrar, som bundo deras tungor, ansågos tillåsta och nyckeln bortkastad.
En gestalt kom förstulet krypande genom en öppning på väggen i andra ändan av den för fallna byggnaden, men de märkte honom icke.
»Tom», viskade Huckleberry, »gör det här, att vi aldrig, aldrig komma att tala om'et?»
»Naturligtvis gör det det. Det må hända vad som helst, måste vi hålla mun. Vi skulle falla ner döda på fläcken — vet du inte det?»
»Jo, jag gissar, att det är så.»
De viskade med varandra ännu en stund, men så höjde en hund ett långdraget, sorgligt tjut strax utanför — på knappast tio fots avstånd från dem. Halvdöda av rädsla slogo de två gossarna på en gång armarna omkring varandra.
»Vilken av oss menar han?» stönade Huckleberry.
»Jag vet inte … titta genom springan … skynda dig!»
»Nej, gör det du, Tom!»
»Jag törs inte — jag törs inte, Huck!»
»Kan du inte göra det, Tom? Hör du, nu igen!»
»O, je, vad jag är glad!» viskade Tom. »Jag känner igen rösten på'n: det är Bull Harbison.»[1]
- ↑ Om herr Harbison hade ägt en slav med namnet Bull skulle Tom hava kallat honom »Harbisons Bull», men en son eller hund med det namnet var Bull Harbison.
