Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93
TIONDE KAPITLET

»O, det var då för väl — vet du, Tom, jag är näkan skrämd till döds; jag kunde ha slagit vad om vad som helst, att det var en vildhund.»

Hunden tjöt igen, och åter sjönk gossarnes mod.

»O, je, det är inte Bull Harbison!» viskade Huck. »Titta efter, Tom!»

Skälvande av fruktan gav Tom efter och satte ögat till springan. Hans viskning var knappast hörbar, då han sade:

»O, Huck, det är en vildhund!»

»Fort, Tom, fort! Vem menar han?»

»Han måtte mena oss båda två — vi sitter ju bredvid varann.»

»O, då är det ute med oss, och det kan inte bli tu tal om vart jag kommer, tänker jag — jag har varit så elak.»

»O, så förfärligt! Det kommer av att skolka och göra allting, som man inte får göra. Jag kunde ha varit snäll som Sid, om jag hade försökt — men det ville jag inte, naturligtvis. Men om jag slipper undan den här gången, lovar jag att springa i söndagsskolor med ett!»

Tom började småsnyfta.

»Du elak!» Och Huckleberry började också snyfta. »Du är ju riktigt som en ängel mot vad jag är. O Gud, o Gud, o Gud! Jag önskar bara jag hade hälften så stor utsikt som du.»

Tom sväljde djupt ett tag och viskade:

»Titta, Huck, titta! Han har vänt svansen åt oss!»

Huck tittade med glädje i hjärtat.

»Ja, ta mig sjutton, har han inte det! Gjorde han det förut?»