Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
95
TIONDE KAPITLET

litet avstånd för att utbyta några ord till avsked. Det långdragna sorgliga tjutet skar ännu en gång genom natten! De vände sig om och sågo den främmande »vildhunden» stå några fot från det ställe där Potter låg, och vände sig mot denne med nosen pekande uppåt.

»O, jemini, det är han!» utropade båda gossarne i samma andetag.

»Vet du, Tom, dom säger, att en vildhund kom och tjöt utanför Johnny Millers hus omkring midnattstid för så där en två veckor se'n, och en uggla kom och slog sig ner på staketet och sjöng samma kväll, men ingen har dött där än.»

»Ja, jag vet det. Men föll inte Gracie Miller i kökselden och brände sig förskräckligt just lördagen efter?»

»Ja, men hon har inte dött, och, vad mer är, hon håller på att bli bättre nu.»

»Åhja, men vänta, får du si. Hon är dödsens så säkert som att Muff Potter är det. Så säger åtminstone niggerna, och dom vet allt om så'nt här.»

Härpå åtskildes de med huvudet fullt av tankar.

Då Tom kröp in genom sitt sängkammarfönster, var natten nästan till ända. Han klädde av sig med utomordentlig varsamhet och föll i sömn, lyckönskande sig själv över, att ingen kände till hans utflykt. Han anade icke, att den lugnt snarkande Sid var vaken och hade varit det en hel timme.

Då Tom vaknade, hade Sid klätt sig och gått ut. På dagern och på själva luften kändes det, att det var sent. Tom spratt till. Varför hade man icke väckt