Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
94
TOM SAWYERS ÄVENTYR

»Ja, det gjorde han, men jag, min dumsnut, tänkte aldrig på'et. Det var riktigt kiligt. Men vem kan han mena då?»

Tjutet upphörde. Tom spetsade öronen.

»St! Vad är det?»

»Det låter liksom… liksom… som när en gris grymtar. Nej, nej, Tom, det är någon som snarkar.»

»Ja, det är det. Varest kan det vara, Huck?»

»Jag tror att det är borta vid andra ändan — låter så åtminstone. Farsgubben brukade ligga och sova där ibland tillsammans med svina, men förbaska mig är det inte så han kan lyfta av taket då han snarkar, och dessutom tror jag inte han har kommit tillbaka till sta'n.»

Äventyrsandan väcktes än en gång till liv hos de båda gossarne.

»Törs du gå med, om jag går före, Huck?»

»Inte har jag mycken lust. Tänk om det är Indian-Joe!»

Tom ryste. Men om en stund blev frestelsen för stark och gossarne överenskommo att försöka med det villkoret, att de skulle taga till fötterna om snarkningen avstannade. De smögo sig nu fram varsamt på tå, den ene före och den andre efter. Då de kommit inom fem stegs avstånd från den snarkande, trampade Tom på en sticka, som bröts av med en skarp smäll. Mannen stånkade, vred på sig litet, och hans ansikte kom i månljuset. Det var Muff Potter. Gossarnes hjärta hade stannat och deras fötter också, då mannen rörde på sig, men nu var det slut med deras fruktan. De gingo på tå ut genom den söndriga brädväggen, men stannade på