Sida:Tony växer upp 1922.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

95

parkettgolvet, och tyngden var lyftad från mitt bröst, ty när jag höjde blicken, såg jag Stens runda, röda kinder strax ovanför mitt ansikte.

Mellan danserna lekte vi lekar. Den mest om- tyckta var: »Fria på narri.» Gossarna fingo stå utanför dörren, medan flickorna valde ut åt sig var sin gosse. Därefter kom en gosse i sänder in och föll på knä för någon flicka. Flickornas frågor: »Vad vill ni? Vad har ni för yrke? På lek eller allvar?» och gossarnas svar väckte alltid stor munterhet. Och då flickan slutligen sparkade litet med foten och sade: »Då vill jag inte!», om friaren ej var den hon hade valt ut åt sig, kände hon sig mycket stolt och vuxen.

Jag tyckte mycket om att säga: »Då vill jag inte!» och sparkade alltid eftertryckligt med foten för att betona mitt förakt. Naturligtvis hade jag valt Sten för min räkning, och då han föll på knä för mig och på det mest tragiska sätt tryckte handen mot sitt hjärta, kände jag hur mitt eget hjärta flödade över av outsägliga känslor.

Redan vid supén var stämningen vad man skulle kunna kalla ganska bråkig. Man kastade pappersservetter över till varandras bord och skrek av skratt åt minsta småsak. Marängsvis-