96
sen, som var en stående efterrätt på alla barnbaler, åts i väldiga portioner, och de fem pojkarna Ruthven hade vita mustascher på överläpparna efter att ha fördjupat sig i sina tallrikar.
Men glädjen nådde sin kulmen, när borden dukats av och kotiljongen började. Det var många olika turer. Ett skynke sattes upp, och flickorna fiskade på ett metspö upp var sitt rött hjärta. På hjärtat stod en av de små kavaljerernas namn, och med den gosse, vars hjärta man fått, skulle man dansa en dans.
I en annan tur placerades en stol mitt i rummet, på vilken en flicka fick sätta sig, en spegel stacks i flickans ena hand och i den andra en näsduk. Nu fingo pojkarna en efter en titta i spegeln, och flickan strök över spegelglaset varje gång ett pojkansikte visade sig där, som hon inte gillade; men när hennes hjälte kom, lade hon ned spegeln och dansade ut ned honom.
Och i salen, där värmen och dansen gjorde oss yra och bullersamma, spelades, utan att vi själva hade en aning därom, i barnsliga scener förspelet upp till livets stora skådespel, också det en lek »På allvar eller narri» och där våra egna roller kanske redan voro utskrivna…
Har en barnbal någonsin förlupit utan några
