105
av fasa. Han tyckte sig se, hur en mörk skugga föll tvärs över den vita planen. Han spejade åt alla håll för att kunna utröna, varifrån skuggan kom. Det tycktes vara skuggan av en man iförd en vid mantel, vilken nedtill var fransad, som om den vore söndersliten. Skuggan blev allt skarpare och svartare.
Förundrad märkte prinsessan, hur prinsen mitt i solskenet började frysa och darra. »Vad är det?» sade hon lågt. Prinsen höjde handen i förtvivlan. »Se! Se skuggan!» viskade han och pekade framför sig med skälvande hand. Men prinsessan såg ej någon skugga. Häpen betraktade hon honom. Hans ansikte var likblekt, och han hade bitit läpparna i blod. Bakom dem började bröllopsskaran viska och undra. Det klirrade av sporrar, och hästarna stampade otåligt i marken.
Plötsligt ryggade prinsens häst tillbaka. Skuggan hade flyttat sig. Prinsen tog ej sina ögon från den. Med ens svängde den svarta fransade manteln ut och föll över prinsen i den vita, blänkande rustningen. Med ett högt rop kastade prinsen om sin häst och red bort i galopp.
Han red bort från sin älskade! Bort från det glada bröllopsföljet och den smyckade kyrkan! Och fastän solen sken och alla blommor vid
