104
var på väg till kyrkan. Genom hennes skira brudslöja uppfångade han en skymt av prinsessans rodnande kind och lilla rosenröda mun, och ibland vände hon sig mot honom, och då böjde han sig fram, där han satt på hästryggen, och såg djupt in i hennes ögon.
Bakom de två hördes trampet av många hovar, flöjtspel, skratt och glada röster. Solen lyste på alla brokiga dräkter och fladdrande band och blixtrade i smycken och pannspännen. Men prinsen såg bara den vita prinsessan på den vita hästen, och hans blick följde linjerna av hennes fina gestalt under brudslöjans böljande vågor ända ned till den lilla spetsiga sidenskon under den tunga brokadklänningen.
De redo fram under gröna äreportar och girlander, och små bondflickor strödde blommor på deras väg, och när kyrkan skymtade, såg man på långt håll att där var svart av folk som samlats för att hylla prinsen och prinsessan!
På den öppna platsen framför kyrkan höll brudparet in sina hästar. Kyrkportarna voro uppslagna på vid gavel, och inifrån ljöd dämpad orgelmusik ut till det muntra bröllopsföljet.
Leende blickade prinsen framför sig uti solskenet. Men då vidgades plötsligt hans ögon
