112
brukade gå fram och tillbaka, fram och tillbaka i rummen, vit i ansiktet, frysande och mumlande. Ingen kärlek i världen kunde värma henne mera. Skuggan föll allt tätare omkring henne, snärjde in henne, tog allt liv ur henne. — — —
Pa slutar tvärt. Han går upp och tänder skrivbordslampan.
— Det är sent! säger han, och då han böjer sig över skrivbordet, ser jag, hur trött och slitet hans ansikte är.
— Jag är verkligen en oförståndig far! tillägger han. Du måste gå och lägga dig, min lilla flicka!
Jag går inte. Jag sitter kvar på kudden med händerna knäppta om mina knän. Jag är tung i huvudet av tankar, och tårarna skymma mina blickar.
— Fick inte prinsessan också en liten flicka, Pa? Det berättade du inte, säger jag lågt.
Ett ögonblick se vi på varandra.
— Ack, Tony! säger Pa och sträcker ut armarna. I nästa ögonblick ligger jag i hans famn, och vi trycka oss sorgset intill varandra; och när jag ser upp, har brasans glöd förvandlats till svart aska.
