113
XXIII.
Jag satt vid moster Amelies skrivbord med en sagbok uppslagen framför mig; men jag läste inte.
Ampeln i taket med sin skärm av rosafärgat siden var tänd och spred ett behagligt ljus över det lilla koketta rummet. Moster Amelie själv satt nedsjunken i en stol framför ett runt bord, och mitt emot henne satt den unga fru Linden. Det var på fru Linden jag såg. Hennes ljuva, bleka ansikte fängslade mig, utan att jag visste varför. De mörka ögonen hade ett fuktigt skimmer över sig, och den lilla röda munnen såg allvarsam, nästan sorgsen ut.
De båda damerna voro sysselsatta med psykograf. I stället för en riktig psykograf hade de ett upp- och nedvänt glas, som de ställt på ett stort vitt pappersark, på vilket en cirkel var ritad, och utefter cirkeln voro bokstäver och siffror skrivna.
De satte fingertopparna på glasets botten och väntade tyst.
Plötsligt rörde sig glaset. Långsamt flyttade det sig till en bokstav.
— A, läste moster.
8. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.
