114
Ett ögonblick förflöt. Åter rörde sig glaset utefter cirkeln, sakta, försiktigt, som en sovande. Jag såg fru Lindens ögonlock skälva till. Efter några minuter utropade min moster:
— Amelie! Det är alltså med mig man vill tala!
Glaset hade funnit bokstav efter bokstav, till dess namnet: »Amelie» var färdigt. Nu började det flyga över papperet i en febril ringdans, som då och då hejdades, när något ord var avslutat. Min moster hade blivit blek. Det såg ut, som om all kraft höll på att rinna ifrån henne.
En underlig stämning fyllde rummet och behärskade snart även mig. De frammumlade orden läto i mina öron som trollformler och besvärjelser. Någonting osynligt underbart grep krampaktigt om mitt hjärta. Fast jag inte själv höll mina händer på det förtrollade glaset, kände jag extasen få makt med mig, och min lättrörliga fantasi kom mig att se syner.
Jag såg en vit orörlig kvinna stå bakom min mosters stol. Hennes ögon voro sänkta, hennes händer lagda i kors över bröstet. Hennes hår var mjukt och blont och anletsdragen fint tecknade. I nästa ögonblick var hon försvunnen.
