120
ut att den där blusen hänger framme över stolen därborta?
— Å, John, du är verkligen prövande! Naturligtvis har jag inte hängt den där för att det skulle se trevligt ut! Jag glömde den bara, då jag bytte om till middagen.
— Se där! sade morbror John tankfullt. Se där!
I detta ögonblick kom någon hastigt gående genom salen, och Pa steg in. Han såg varm och upprörd ut, och håret var i oordning, som om han oupphörligt strukit fingrarna genom det. Innan han hälsat, utbrast han:
— John har väl berättat?
— Nej, Georg! sade moster Amelie. John har ännu så länge bara talat om att jag hängt min blus över en stol. Vad är det?
Pa stödde ena armen mot den höga kakelugnsfrisen.
— Det är Marmén, sade han.
— Kunde jag inte tro det! utbrast moster Amelie och höjde händerna. Den gräsätaren! Den — — —
— Den skurken! sade min far högt.
Moster Amelie såg på Pa, och plötsligt förstodo vi alla att något allvarligt verkligen inträffat.
